För 20 år sedan gick jag på AMU i Helsingborg för att bli svetsare. I förrådet där vi hämtade ut overaller och annat roligt jobbade en kille boende i Åstorp. För några år sedan började han en lek som jag knappast visste var en lek.
Vi hälsade när vi träffades.
-Hej, hej.
-Hej P-O.
-Hallå!

Inte mycket mer än så faktiskt. Men sen la han till: Nu hann jag först eller nu var du först. Det var alltså leken. Att hinna först. För honom alltså.

Sen drog jag till Höganäs och var borta i ca 4 år. Träffade P-O på Oj häromdan igen. Efter 4 år.
-Hej Lisbeth.
-Nämen hej P-O.
-Jag hann först sa han o lommade vidare.

Efter 4 år var det det enda han kom på att säga. Inte var har du hållt hus? Hur e det efter alla dessa år. Han har kanske inte märkt att jag har varit borta. 4 år för honom e kanske som en halvtimme för oss andra. Jävlit skumt. Men leken håller i alla fall på än.