Vi har 2 uteplatser på vår tomt.....sen blev det en tredje. Den vi använde mest var den som egentligen va sämst.....för fötterna. Tråkig vass singel och stolarna sjönk ner.
Så vi for äntligen iväg och fick köpt him litta brädor o sen skruvade vi ihop vårt lilla trädäck  =)

Så sörens fint det blev..............Tur vi har 2 skruvdragare  =)

Emma var först ut med bilder och det tackar vi allra ödmjukast för  =)

Detta är jag på väg ner

 

Här kommer David  =)

 

Idag var dagen då jag skulle hoppa fallskärm. Folk har frågat titt som tätt om jag inte varit nervös eller orolig men jag har inte känt ett dugg. Vi for iväg och var på plats på utsatt tid kl 2 jag och David. Anmälde oss och fick vars en kille som vi skulle hoppa med.
David hoppade även förra året så vi visste hur det skulle gå till.......men så gick det inte till nu.
Anna hade ringt och bokat våra tider och vi fick veta att vi skulle åka i vars ett plan Men nu skulle vi åka ihop. Förra året fick han overall och grej nu blev det bara vars en sele. Förra året tog det ganska lång tid innan han kom iväg. Nu hann vi knappt få på oss vars en sele förrän det var dags att gå ombord. Vi var 9 man tror jag.
Min hoppvän frågade ett par gånger om jag var orolig eller hade fjärilar i magen men jag kände fortfarande inget.  Då blev jag lite orolig att jag kanske hade någon slags störning som gjorde att jag inte kände oro  =)
Just då när vi var på väg mot det lilla planet kände jag mig som killen i filmen Hair som är på fel plats vid fel tid och får ge sig iväg till Vietnamn. Men jag var fortfarande inte rädd.

I planet satt vi som packade siller. Vi tog oss högre och högre upp. Vid 1000 meter sa killen till hur högt vi var och jag kände att nu kunde de ju räcka. Det var en bra bit upp. Men han sa att resan ner varade lite längre om vi kom upp en bit till.
Så vi tog oss upp till 3000 meter. Han säger till och jag tittar ut. Precis där och då känner jag att det är fan i mig inte ok att ta sig ur ett flygplan på denna höjden. Men det fanns ingen återvändo. En efter en droppade dom andra av och till slut var det bara vi 2. Jag sitter framför min hoppvän och hänger utanför planen och han sitter inne innan vi rätt va de e bara ramlar ut. På 3000 meters höjd.........vi faller i ca 200 km i timmen men det känns inte. Man ser sig om och jag vinkar till kameran. Fy fan vilken härlig känsla det är. ....................Tills fallskärmen rasar ut. Helvete va ont det gjorde. Har fortfarande ont i grenen och har en kärt litet blåmärke på ena armen, men det är det verkligen värt.

Jag blev filmad och ni ska eventuellt få se filmen. Jag får hem den om ca 14 dagar och e den bra och om det går att lägga den på youtube så kommer den även hit. Förhoppningsvis får jag tillfälle att hoppa fler gånger  =)

Ett jättestort tack till Ville, Emil, Anna och David som gav mig denna underbart häftiga upplevelse i present. Tack......lövar er

I går for vi iväg på ännu ett dopp. Far inte till Höganäs varje gång, dock till deras kommun. Närmast oss ligger en liten håla som heter Farhult. Väldigt långgrunt och fint.
När man kommer från parkeringen så ser man inte själva stranden för en liten kulle man får ta sig över men väl där uppe är det en underbar utsikt. Om man tittar åt höger eller rakt fram.
För av någon jävla anledning som jag inte kan förstå så skrapas bara den strandremsa på tång och skit som vanligt folk ligger vid. Har du hund förväntas vi ha någon pervers läggning åt jag-älskar-att-gå-och-ligga-i-rutten-tång-kärlek.
Fattar inte dom bestämmande att även hundarna har någon ägare som gärna vill sola lite, eller i alla fall bara doppa röven en stund?
Jag vet att tång inte är så himla farligt i sig men det är in i helvete äckligt att gå på.

Men om man nu bortser från det så blev Ville o Lovis glada i alla fall. Ville för att han äntligen fått en riktig badvän, hon far ju fram som en liten delfin  och Lovis för att de e så himlens skoj. Men nästa gång åker vi nog till Sibirien i stället

Idag for vi ti Höganäs för att träffa Dorthe och Bodil med alla hundarna. Det finns ett hundbad i Höganäs och dit for vi.
Det brukar va en massa gnäll på folk som inte gillar hundar och ja kan förstå den biten om det är hundägare som e var fan som helst.
Men idag var vi på rätt plats och likförbannat så kommer en mamma med 2 små barn och lägger sig vid hundbadet. Varför i helvete gör man det???
För att ta sig dit är det en bit att gå. Varför inte stanna på första bästa ställe??? Hela jävla kommunen är en strand men nä då. På hundbadet ska vi ligga för det får man.
Så det blev till att ha hundarna kopplade största delen av tiden
Jävla subba

Alla har kanske inte en hobby men dom flesta har väl något slags intresse för något. Dessa intressen brukar vara något som faller naturligt. Inget man tvingar sig till. Några gillar att samla på saker, några gillar att fotografera, vissa vill läsa böcker och en hel del gillar att gå långa sträckor eller för den dela cykla ännu längre.
Alla gör precis det dom gillar och sätter väl till den tid det kan ta.
Om vi då säger att alla personer skriver på t ex sin facebook och offentliggör vad dom gjort, varför är det då oftast bara den som gått eller på annat vis rört sig som får höra att den är duktig???
Ingen skriver till någon som precis  läst ut en bok eler sorerat ut speciella frimärken att dom är duktiga och får en klapp på axlen???
Bokmalen som går 5 km är duktig.