Saknad
För ett år sedan tog jag och mina syskon hand om min väldigt sjuka mor. En arbetsuppgift jag definitivt inte ville ha. För vem vill se sin starka mor tyna bort? Blev väldigt glad när någon ringde och ville prata bort 5 minuter, eller kom förbi med en kaka och bara satt en stund eller när jag blev avlöst på kvällen. Åkte då hem till en tom lägenhet och hade själen kvar i Viken.
Inom mig svor jag o levde rövare men framför min mor försökte jag vara glad. Ofta blav jag förbannad men jag förstod ju inte bättre. Hur fan skulle jag göra det när ingen annan gjorde det? Inte ens mor själv.
Vi hoppades hela tiden att det skulle hjälpa med allt det jävla giftet dom tryckte i henne. Minsta lilla framsteg mättes i microskåp. Om hon åt 2 eller 4 skedar mat.
Det är så mycke jag hade velat prata med henne om men hur fan skulle det sett ut? Som om jag redan gett upp.
Vi var 5 syskon som turades om sista tiden att vara hos henne. 24 timmar om dygnet. Jag är så glad att vi gjorde det även om det var tungt just då. Den 26 december blev jag avlöst efter att ha suttit dagspasset. Vi hade pratat en del under dagen och hon var klar i huvudet och hade sin humor kvar. Hon hade slutat att äta och sög bara i sig vatten lite då och då. När jag varit hemma en timme ringde jag min syster som hade nattpasset och sa att jag kom tillbaka. Varför vet jag inte. Vi var alltid ensamma i alla fall på natten. Men något sa att jag skulle dit.
Det var det värsta jag har varit med om men jag är glad att jag var där. 5 minuter i 12 den natten somnade hon in för gott. Jag visste att det var dit det var på väg men chocken när hon inte drog fler andetag var enorm. Jag hade ingen mor längre!!!! Vår Rassi hade lämnat oss.
Idag sitter jag i ett stort hus i Nyvång och jag kan inte gå in i ett rum utan att ständigt påminnas om henne, eller min far för den delen. Det är alla deras saker dom byggde upp ett hem av som nu är utspritt i mångas hem. Små och stora saker som nu gör vårt hem till vad det är.
Jag saknar er enormt Svenne o Rassi. Hoppas ni har det bra där ni är, vad man nu än väljer att tro på.
Inom mig svor jag o levde rövare men framför min mor försökte jag vara glad. Ofta blav jag förbannad men jag förstod ju inte bättre. Hur fan skulle jag göra det när ingen annan gjorde det? Inte ens mor själv.
Vi hoppades hela tiden att det skulle hjälpa med allt det jävla giftet dom tryckte i henne. Minsta lilla framsteg mättes i microskåp. Om hon åt 2 eller 4 skedar mat.
Det är så mycke jag hade velat prata med henne om men hur fan skulle det sett ut? Som om jag redan gett upp.
Vi var 5 syskon som turades om sista tiden att vara hos henne. 24 timmar om dygnet. Jag är så glad att vi gjorde det även om det var tungt just då. Den 26 december blev jag avlöst efter att ha suttit dagspasset. Vi hade pratat en del under dagen och hon var klar i huvudet och hade sin humor kvar. Hon hade slutat att äta och sög bara i sig vatten lite då och då. När jag varit hemma en timme ringde jag min syster som hade nattpasset och sa att jag kom tillbaka. Varför vet jag inte. Vi var alltid ensamma i alla fall på natten. Men något sa att jag skulle dit.
Det var det värsta jag har varit med om men jag är glad att jag var där. 5 minuter i 12 den natten somnade hon in för gott. Jag visste att det var dit det var på väg men chocken när hon inte drog fler andetag var enorm. Jag hade ingen mor längre!!!! Vår Rassi hade lämnat oss.
Idag sitter jag i ett stort hus i Nyvång och jag kan inte gå in i ett rum utan att ständigt påminnas om henne, eller min far för den delen. Det är alla deras saker dom byggde upp ett hem av som nu är utspritt i mångas hem. Små och stora saker som nu gör vårt hem till vad det är.
Jag saknar er enormt Svenne o Rassi. Hoppas ni har det bra där ni är, vad man nu än väljer att tro på.
Kommentarer
Postat av: grillen
Sorgligt och dock så underbart att läsa.Skulle själv vilja haft det så när min älskade pappa gick bort långt långt uppe i Norge.Sköt om dig,min vän.
Trackback
