På min tid när jag var liten snöade det i Skåne. Det snöade mycket till och med. Jävla växthuseffekter!!!

Men i alla fall. Varje vinter drog man iväg med sitt lilla t-fat. Lilla bokstavligt talat. Vi hade 2 väldigt bra backar i närheten. En på andra sidan Råån. Jävligt hög va den. Men!!! Strax över mitten på backen var där ett gupp eller avsats. Vi som var mesar gick dit och åkte därifrån. Dom stora pojkarna gick ända upp och klarade även att åka över avsatsen.....WOW

Våra små t-fat var alltså dom runda. Man satte sig, drog upp benen i skräddarställning o gav sig iväg. Det tog högst 3 sekunder så hade man vänt och backade resten av turen   :D

Sen fanns det örnabacken. Tog en hel jävla evighet att gå dit. En vinter gick jag ensam för alla andra var där. Vet inte hur många gånger jag ramlade på vägen dit men det var många. Snön var hög och det man sätter på sina barn idag fanns inte då. Mina vantar drog åt sig snön och bildade stora snöklumpar. Jag blev tröttare och tröttare och var ensammast i hela jävla världen.

När jag var vid foten av örnabacken ser jag alla mina vänner på andra sidan Råån, dom är så gott som hemma. Jag får alltså ge mig av hemåt igen, men det blir bara för mycket. Jag gråter hela vägen hem. Och snorar........

För något år sedan var jag tillbaka igen. Vilken glöttabacke........

Billiga Diamanter!!