Under allt för lång tid nu sover jag dåligt på nätterna. Är det inte ryggen som jälvas så är det ett världsproblem jag ska lösa till Obama eller så ska jag analysera mors sista halvår i livet.. Jag tror nog inte min hjärna har fått in alla uppgifter om att hon är borta för alltid. Det är ofta jag är på väg att ringa henne och det smärtar lite för varje gång jag kommer på det.
Va tänkte hon där hon låg sista tiden? Det gick ju så jävla fort.  Från att vara uppe och gå själv till att vara sängliggandes och ha hjälp varje gång hon ville vända sig.

Ni är dom änglar både mor och far. Hoppas ni hittade varandra däruppe.