I juni förlorade jag min far. Han blev ganska gammal och förutom demens så var han inte så dålig. Han bodde hemma hela tiden. Min mor tog hand om honom.
Strax innan han gick bort fick min mor ett fruktansvärt cancerbesked. Halva hon har cancer känns det som.
I alla år jag känt henne har hon varit en stark kvinna. Hon har varit ordförande i sin fackförening och kämpat för att medlemmarna skall få det bättre.  Nu är det tvärtom. Sjukdomen gnager sig igenom hennes kropp som sakta tynar bort.
idag ligger hon på sjukhuset men ska snart komma hem igen. 
Det är så sorgligt allt det här. Men vi lovade henne idag att vi tar en dag i sänder. Hittar vi något att skratta åt så gör vi det annars låter vi bara dagen glida spårlöst förbi. Men ibland känns det som om min far ropar efter henne och känner sig ensam.