Idag var dagen då jag skulle hoppa fallskärm. Folk har frågat titt som tätt om jag inte varit nervös eller orolig men jag har inte känt ett dugg. Vi for iväg och var på plats på utsatt tid kl 2 jag och David. Anmälde oss och fick vars en kille som vi skulle hoppa med.
David hoppade även förra året så vi visste hur det skulle gå till.......men så gick det inte till nu.
Anna hade ringt och bokat våra tider och vi fick veta att vi skulle åka i vars ett plan Men nu skulle vi åka ihop. Förra året fick han overall och grej nu blev det bara vars en sele. Förra året tog det ganska lång tid innan han kom iväg. Nu hann vi knappt få på oss vars en sele förrän det var dags att gå ombord. Vi var 9 man tror jag.
Min hoppvän frågade ett par gånger om jag var orolig eller hade fjärilar i magen men jag kände fortfarande inget.  Då blev jag lite orolig att jag kanske hade någon slags störning som gjorde att jag inte kände oro  =)
Just då när vi var på väg mot det lilla planet kände jag mig som killen i filmen Hair som är på fel plats vid fel tid och får ge sig iväg till Vietnamn. Men jag var fortfarande inte rädd.

I planet satt vi som packade siller. Vi tog oss högre och högre upp. Vid 1000 meter sa killen till hur högt vi var och jag kände att nu kunde de ju räcka. Det var en bra bit upp. Men han sa att resan ner varade lite längre om vi kom upp en bit till.
Så vi tog oss upp till 3000 meter. Han säger till och jag tittar ut. Precis där och då känner jag att det är fan i mig inte ok att ta sig ur ett flygplan på denna höjden. Men det fanns ingen återvändo. En efter en droppade dom andra av och till slut var det bara vi 2. Jag sitter framför min hoppvän och hänger utanför planen och han sitter inne innan vi rätt va de e bara ramlar ut. På 3000 meters höjd.........vi faller i ca 200 km i timmen men det känns inte. Man ser sig om och jag vinkar till kameran. Fy fan vilken härlig känsla det är. ....................Tills fallskärmen rasar ut. Helvete va ont det gjorde. Har fortfarande ont i grenen och har en kärt litet blåmärke på ena armen, men det är det verkligen värt.

Jag blev filmad och ni ska eventuellt få se filmen. Jag får hem den om ca 14 dagar och e den bra och om det går att lägga den på youtube så kommer den även hit. Förhoppningsvis får jag tillfälle att hoppa fler gånger  =)

Ett jättestort tack till Ville, Emil, Anna och David som gav mig denna underbart häftiga upplevelse i present. Tack......lövar er