Detta är inget tramsigt rop på hjälp eller så, men hur fan gör folk som inte pallar mer?
 Vi har länge kört grejen; ta inte sån skit! Men när skiten haglar över en, va gör man då?

Överraskningsmiddagen

Det var en gång en man som hade ett sjukligt stort begär av vita bönor i tomatsås. Han älskade verkligen bönor, men de resulterade alltid i pinsamma och ibland livliga biverkningar.

En dag träffade han kvinnan i sitt liv. När det gick upp för honom att giftermål var en naturlig följd, tänkte han för sig själv, 'Hon kommer aldrig att acceptera mina vita bönor med tillhörande effekter'. Han tog beslutet att kvinnan var värd att offra allt för, och slutade att äta bönor. Kort efter det gifte sig paret lyckligt.

Några månader senare, när mannen var på väg hem från jobbet, gick hans bil sönder och eftersom de bodde på landet, ringde han sin fru och sa att han skulle bli sen eftersom han blev tvungen att gå hem. På vägen hem gick han förbi en liten restaurang. Hans näsborrar fylldes av den, för honom underbara doften av vita bönor i tomatsås! Då han fortfarande hade flera kilometer kvar att promenera innan han kom hem, tänkte han att han nog skulle hinna "gå av sig" alla oönskade effekter. Han gick in på restaurangen med skälvande steg och beställde en tredubbel portion med bönor.

Hela vägen hem var en utdragen vädersläppning. Han pruttade upp och ner för backarna i ett härligt lyckorus. När han närmade sig sin egen uppfart kände han sig tämligen säker igen.

Hans fru mötte honom i dörren och verkade lite uppspelt. Hon utbrast, "Älskling, jag har ordnat en underbar överraskning till middagen ikväll"! Hon band för hans ögon, och förde honom till hans plats vid kortsidan av matbordet. Hon fick honom att lova att inte tjuvkika. I samma ögonblick kände han att han hade ytterligare utsläpp på gång. Just när hon skulle ta bort ögonbindeln, så ringde telefonen. Hon avkrävde återigen ett löfte om att han inte skulle tjuvkika och gick sedan och svarade.

Mannen tog tillfället i akt och flyttade vikten till ena benet och släppte lös. Den var inte bara högljudd, utan även mogen som ett ruttet ägg. Han hade svårt att andas och trevade efter sin servett och viftade frenetiskt i luften runt omkring sig. Han började just att återhämta sig, när han fick behov igen. Han lyfte på ena skinkan och "brrriiiiiiippppp"!. Det lät som en dieselmotor på högvarv men luktade mycket värre. För att förhindra kvävning fläktade han med armarna ett tag i förhoppning om att lukten skulle försvinna. Saker och ting hade nästan återgått till det normala när det var dags igen. Återigen lyfte han på skinkan och släppte loss. Den här var en prisvinnare, rutorna skallrade, tallrikarna på bordet skakade och en minut senare var blommorna i fönstren döda.

Medan han höll ett öra på samtalet i hallen, och samtidigt höll sitt löfte om att inte tjuvkika så fortsatte han att ge efter för sina behov i ca 10 minuter. När han hörde att samtalet höll på att avslutas, samtidigt som hans ensamhet och frihet tog slut, lade han sin servett snyggt tillrätta i knäet och log förnöjt. Hela han utstrålade oskyldighet när hans fru kom in i rummet.

Hon bad om ursäkt för dröjsmålet och frågade om han tjuvkikat på maten. Nej älskling, det har jag inte, svarade mannen, och nöjd med hans löfteshållande, tog hon bort ögonbindeln och utbrast "Surprise!!!"

Till mannens förskräckelse satt det tolv inbjudna middagsgäster runt bordet.