När jag växte upp fanns inte digitalkamerorna. Man hade en kamera, köpte en rulle film där man kunde ta 24 eller 36 kort. Skulle man vara inomhus köpte man lösa blixtar för det fanns inte på kamerorna. En blixt var en liten kub som gav 4 blixtar, när det funkade vill säga.
Filmen skulle lämnas in för framkallning och summa sumarium så blev det in i helvete dyrt. Detta var man så klart väldigt medveten om och därför bad man personen som skulle fotograferas att stå still, dra in magen och sedan le stort. På det viset fick man inte så många överraskningar.

Idag när dom har digitalkameror klickar dom hej vilt på allt och alla. Man får ingen chans i världen att rätta till fettvalkar i ansiktet, dra in magarna eller på annat sätt se mänsklig ut. Därför blir det som det blir. Digilatkamerorna gör oss till feta skabb  =)

Igår skulle jag skicka en bild till lilla Dorthe så hon fick se slutresultatet på klädslen till bröllopet. Jag letade och letade.......ett tag trodde ja fan i mig att datorn trott bilderna på mig var virus och raderat dom. Men jag hittade ett par lite senare. För jag har hundratals bilder att röja igenom.

Nu tänker väl dom flesta att ja e körd som skyller på kamerorna men lite sanning ligger det faktiskt i det. Hittade gamla bilder häromdagen. Först blev jag lycklig........kolla så söt och framförallt smal jag var.
Jag är supermodern. tro det eller ej. Detta är 70-tal på riktigt. Helt underbara höga tajta Gul&Blå jeans  =)   och frissan är en äkta pudelfrissa........som även e på utväxt..
Personerna som tagit dessa kort har gjort mig medveten om vad som är på G och jag ler så gott ja kan.Eller röker för den delen.....






Nu när man sitter o tittar o tänker tillbaka kan man bara undra: Hur i rena rama helvete kunde jag låta det gå så hääääär jävla långt?????