Vart är vi på väg?

Från det jag föddes tills jag var ungefär 15 år kände jag en som förlorade sin mor i cancer. Kräfta hette det på den tiden. Jag tyckte det var mycke konstigt att denna stakars tös inte hade någon mor. Jag kände också bara en vars föräldrar skilde sig. Det var också mycke konstigt. Hur fan kunde en familj ha en pappa som flyttade??

Idag vet jag hur många som helst som har/har haft cancer. Denna djävulens påfund till sjukdom. Det forskas i det oändliga men den ökar som om den vore smittsam. Var i helvete kommer det ifrån? Trots att det finns fler personer i Sverige än när jag var liten så är de ju procentuellt fler som har den.

Detsamma med skillsmässorna. Gå in på vilket dagis som helst och fråga barnen hur dom lever. Hur har det blitt såhär? Varför är vi inte rädda om någonting idag? Det är en jävla slit-o-slängmentalitet över allt. Sopbergen växer och på toppen ligger alla vigselbevis.

Kommentarer

Postat av: Matilda

Vi kanske kan fråga Emma om det där med cancern!

2009-03-18 @ 09:24:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0