Alla har nog som jag bättre dagar och sämre dagar. Dom sämre är om man ska va ärlig inte ens dåliga. Lik förbannat säger man: Jag orkar inte mer. Nu räcker det..... Listan kan så klart göras oändlig. Man vill i alla fall låta påskina att inte en jävel har det sämre än man själv.
Även om jag idag har pratat med en som miste sin son innan han fyllde 2 år och pratat med en annan som har bröstcanser så ska det gnällas. I samma ögonblick som dom där tankarna dyker upp så vet jag att det inte stämmer men varför är man då så gnällig??? Jag är ju inte ens pojke!!
Vad är det som gör att hjärnan är så långt från verkligheten som den är? Eller e det bara min???