Jag har alltid tillhört mesarna som aldrig säger ifrån och tar hellre skit än startar ett bråk. Inget tonårstrots mot föräldrarna heller.

Far kunde som alla andra föräldrar skrika och gapa men aldrig att man sa emot. Förrän i somras när han va gammal och skrutti. Han blev förbannad på mig och jag svor tillbaka. Jävlit moget. Hoppas han glömde det som allt annat han glömde.

Lyckades även bli förbannad på mor. Det var diskussion om min lilla bil. Nybesiktigad som behövde nya däck. Det var liksom droppen kände jag och bestämde mig för att jag kunde vara utan bil. Det är inget handikapp. Men det gillade inte mor. Hon ville köpa nya däck och samtidigt betala mina fasta avgifter på bilen. Men hur fan skulle det sett ut?? Minsta lilla t-shirt eller billiga vin på bolaget hade satt igång skvallret. Jaha, hon kan klä sig och supa till men inte fan kan hon betala sin bil. Utnyttja mor på det viset!!!

Och det kändes inte rätt. Hade hon betalt för någon annans bil hade jag inte gillat det heller. Så vi skrek på varandra där en stund. Jag sålde så klart min bil. Tog sen antingen bussen, gick eller hade hennes bil.

Det tråkiga är att jag aldrig fick tillfälle att be om ursäkt för att jag skrek. Det var liksom aldrig läge på slutet att säga det. Mor trodde in i det sista att hon skulle få mer behandling och att det var tid till snack senare, bara hon blev frisk. Det blev hon inte. Men jag har förlåtit mig själv i alla fall.