Nu när vi sorterat och delat det mesta i mitt föräldrahem har många ting väckt starka känslor. Jag fick bl a hem en gammal plåtburk full med stoppegarn. (För er om inte vet så lagade man sina strumpor förr och använde då stoppegarn. Nackdelen var att garnet var tjockare än det man gjort själva strumpan med och man skulle fläta lagningen som då blev skittjock.)

Men i alla fall, nu står min plåtburk så jag ser den ofta. Jag ser min mor sitta med den framme. Med 5 ungar fanns det alltid att göra.

Har så klart en del annat också full med minnen.

Sen tänkte jag hur det blir när mina ungar en dag ska dela upp efter mig. Hur mycket har jag liggandes från den tiden då som var små?? I dagens slit-o-slängsamhälle och trångboddhet hos många försvinner nog en hel del sånt. Dom ser ju inte samma glädje i en plåtburk som jag gör